Synen är inte vad den var

När jag var barn var jag lika skarpsynt som en örn. Men någon gång i tonåren började jag bli närsynt, det vill säga jag började se dåligt på långt håll. Synen blev sedan sämre och sämre, men stabiliserade sig någon gång runt 25-årsåldern. När jag sedan hade passerat 40 så började jag även se dåligt på nära håll, så kallad ålderssynthet. Jag minns första gången jag fick progressiva glasögon, alltså glasögon som har glas som gör att man ser bra på både nära och långt håll. De tar ett tag att vänja sig vid då man liksom måste anpassa huvudet lite efter vad man ska titta på. Det var svårt tyckte jag, men man vänjer sig och efter ett tag var det inga problem.

Nu tycker jag att jag börjar se sämre igen. Vad det är den här gången vet jag inte, men det är väl bara att acceptera att ögonen blir sämre och sämre ju äldre man blir. Jag ska boka en tid hos optikern så att jag får höra om det har skett några förändringar i synen, och när jag ändå är där så undrar jag om det kanske faktiskt är dags för nya glasögonbågar också. Jag har haft mina nuvarande i minst 10 år och det var min dotter som sa att jag kanske borde tänka på att byta. Jag trivs i och för sig i de här och har ingen direkt anledning att byta, men visst kan det väl kanske vara roligt att se lite annorlunda ut.

Dottern visade mig lite olika bågar på renoptik.se som hon tyckte var snygga, så nu vet jag lite vad jag ska titta efter. Jag litar på hennes smak. Skulle jag välja själv vet man aldrig vad det kan bli. Det är kanske bäst att hon följer med mig till och med, så hon kan vara smakråd.